Sista dagen...

Idag är det söndag men även sista dagen på semestern... trots det har jag inte den sedvanliga ångesten när semestern är slut utan det känns relativt ok. Vanligen brukar jag inte alls känna för att börja jobba igen, vilket jag väl inte gör nu heller, men jag tror definitivt att hösten kommer att föra med sig många utmaningar och det ska åtminstone bli intressant att följa vad som händer på gymnasienivå på Ön.

"Min" grupp med studerande börjar först om tre veckor så jag har en del tid till förberedelser men det kan behövas... Konceptet är nytt och det finns flera pusselbitar kvar att lägga men jag tror att det kommer att bli bra.

Dock är det synd att i lokalpressen har funnits några artiklar och insändare om det nya yrkesgymnasiet och alla texterna har varit negativa till det hela. Jag vet att många är mer eller mindre rädda för förändringar men man ska inte ge en negativ bild av det hela innan vi vet hur det går. Säkert kommer yrkesgymnasiets första läsår att bli struligt och allt kommer inte att fungera som det bör fungera men ge det åtminstone en rimlig chans...
Ofta handlar de negativa tonerna om att vi skrotar det som är typiskt för Ön och dess utbildningstradition men jag anser att det som varit typiskt för Ön och därmed ganska isolerat från omvärlden inte räcker till längre. Det är ju det här med övergång från postmodernism till senmodernitet...  Även Öns ungdomar ska ut i omvärlden och de behöver få en yrkesutbildning som täcker dessa behov. I dagens SvD på nätet finns en artikel om att Ön lockar välutbildade personer från Landet Västerut att flytta till Ön eftersom här behövs allt mera arbetskraft... Vi behöver se till att våra ungdomar i framtiden inte får stå och se på när personer från Landet Västerut kommer och tar jobben... det är en av våra viktigaste uppgifter med yrkesgymnasiet.

Torsdag och fredag var vi till Landet Västerut och lämnade över alla motordelarna till mannen som ska plocka ihop och bänkköra det hela. Han var klart imponerad över vår satsning och jag hoppas att han ska finna hela projektet tillräckligt intressant för att snabba på med arbetet. Resan i sig blev en del stress med jätteköer till färjan, många mil i bilen och en snabbvisit hos sambons son. Vi hann även sticka oss in hos bekanta som bor nära sambons son så det blev en del sociala träffar. Färjan hem till Ön på fredag förmiddag hade 1600 medresenärer och det är inte roligt... hittade man en ledig stol fick man hållas där för steg man upp så fanns det alltid andra som ville sitta. Men vi kom hem och Madam Katt stod i hallen och väntade på oss, då vet man att man är hemma.
Trollet