Som en Nisse...

Söndag... och snön faller tidvis tätt på utsidan. Det är - 4 grader och blåser ganska kraftigt. Då ägnar jag mig äntligen åt forskningsplanen till pro gradun i allmän pedagogik.

Nu känner jag mig som Nisse. Nisse är en mycket svart hund som en arbetskollega är fostermor åt ibland. Nisse är extremt snäll och kan därför med lätthet vara med på jobbet och eleverna gillar att klappa honom.
Nisse har en egenhet; när han kommer på morgonen ska han förståss hälsa på oss runt kaffebordet och då viftar han på svansen så mycket som det bara går. Ibland gör det ont på oss men det tål vi för Nisse är så snäll. Sedan väljer han ut en lagom lämpligt trevlig tvåbening och så baxar han in sig med rumpan före så tätt intill tvåbeningens ben som det bara går och så sätter han sig ner där. Svansen fortsätter att sopa golvet och Nisse är mycket nöjd...

På vilket sätt liknar jag Nisse? Jo, jag har baxat in mig i ett inte alltför bekvämt hörn men jag viftar fortfarande på svansen. Det som kan bli lite obekvämt i framtiden är att min pro gradu håller på och blir mycket teoretisk på ett ganska högt plan. Men jag viftar fortfarande på svansen eftersom det känns bra att vara på detta lite filosofiska plan som utmanar mina tankar... Slänger dock in en brasklapp för handledaren har ännu inte läst det som jag skrivit... Det metodologiska perspektivet/ansatsen har länge varit oklart, även för mig, men nu lutar det åt kritisk hermeneutik (med sociokulturell ansats...) och den kritiska sidan av det hela passar nog min personlighet.

Trollet